Jag satt sur i soffan när barnen jublade

Två år i rad har jag
brytt mig väldigt mycket
om Melodifestivalen.
Mest för att det är
roligt att heja på något
tillsammans med mina barn.
Men tyvärr blev det inte
så kul i år som jag hade
tänkt mig.

Min dåliga känsla
började förra fredagen.
Jag var och såg repetitionen
till finalen i Friends Arena.
Så fort vi satt oss
började en man från tv
klaga.

– Vad är det för
tråkig publik?
Ni måste jubla högre.
Annars blir det ingen
bra show, klagade han.

Våra biljetter kostade
flera hundra kronor styck.
Jag trodde att vi betalade
för att titta på artister.
Inte för att skrika oss
hesa eller för att lyda en
sur gubbe.

Sedan var det dags att
se den riktiga finalen
hemma i soffan.
Jag tittade med ett helt
gäng barn.
De skuttade runt och var glada.
De dansade, sjöng,
röstade och ritade hjärtan.
De hejade på alla låtar!
Inget kunde förstöra
kvällen för dem.

Själv satt jag i soffan
och var sur.
Fel låt vann, tyckte jag.
Jag tänkte elaka
tankar om Melodifestivalens
chefer. Jag tyckte reglerna
var orättvisa.
Jag blev som en sportnörd
som klagar på domaren
när fel lag har vunnit.

Det blir visst så när man
bryr sig mycket om något.
Man blir inte bara glad,
man kan bli arg och ledsen
också. Efteråt frågar
ett av barnen:

– Hur många dagar
är det kvar till Melodifestivalen
2018?

Jag bara suckar till svar.