Jag samlar på goda grannar

Ibland njuter jag lite
extra av att bo i lägenhet.
Efter snart tio år i samma
hus har till och med de
mest blyga grannarna
börjat hälsa.
De kan liksom inte
låta bli att le lite
när vi möts i trapphuset.

Och vi som bott här
längst lånar grejor
av varandra som aldrig
förr. Mat, maskiner,
stolar och kaffefilter.
I går lånade jag ut en film
som jag själv hade hyrt.
Då fick vi också något
att prata om, jag och
grannen två trappor
ovanför.
Var filmen bra eller dålig?
Vi tyckte ganska lika.

Mest glad blev jag en
dag när det plingade på
dörren och den allra
blygaste grannen
stod där med nedböjt huvud.
Han vill aldrig prata
och går sällan ut.
Men kanske tränade han
på att prata just den dagen.
Eller så behövde han
verkligen låna socker.
För det var i alla fall det
han frågade efter.

Nu har jag inte sett
honom på länge.
Men jag vet var han bor.
Kanske är det min tur
att plinga på och fråga
om jag får låna något?
Kanske blir han lika glad
som jag blev.

Helst skulle jag vilja låna
en film eller en bok.
Jag undrar vad han brukar
kolla på? Men det får
räcka med att fråga efter
socker. Och jag måste ha
med mitt eget decilitermått
så han slipper tänka på det.
Goda grannar får man
inte skrämma bort.
Man vet aldrig när man
behöver dem på riktigt.