Nu ler ingen mot mig längre

Plötsligt hände det att människor
började le mot mig.
Människor jag inte kände.
Gubbar och tanter.
Tonåringar och män i kostym.
Många sade också något snällt.
Kanske gjorde de en rolig
grimas med ansiktet.

Det var ungefär ett år sedan det började.
Och efter ett tag förstod jag.
Det var inte mig de log åt.
De log åt min bebis.
Folk började le åt mig när jag fick barn
och började ha en bebis med mig
vart jag än går.
Det var bebisen som gjorde folk glada.

Nu har jag börjat jobba igen.
Varje morgon åker jag ensam
med tunnelbanan till 8 Sidors kontor.
Jag ler åt människorna jag möter.
Men det är nästan ingen som ler tillbaka.
De flesta verkar inte märka att jag finns.

Det är ju lite sorgligt.
Vi är dåliga på att prata
med folk vi inte känner.
Många är blyga.
Andra är stressade och trötta
och orkar inte prata.
Men oftast tror jag bara att det
handlar om att vi inte är vana.

Jag har mycket att lära mig
av bebisen.
Han ler och pratar glatt
med de flesta han träffar.
Mest gillar han att prata med
hundar, barn och tanter.
Ingen förstår vad han säger.
Men det gör inte så mycket.

Jag tror att många tycker
att det skulle vara trevligt
att ha lite mer kontakt
med andra människor.
Jag gillar verkligen att folk
pratar med mig när jag
är ute med min bebis.

Text: Moa Candil