Läskigt att lämna telefonen

I  hela mitt liv har jag haft
en fast telefon.
Alltså en sådan där telefon
som har en sladd som går in i väggen.
Men nu är det slut.
För några veckor sedan
ringde jag telefonföretaget
och sade att jag inte vill
ha telefonen längre.
De enda som ringer
till den fasta telefonen
är folk som vill sälja
något eller göra reklam.
Alla andra ringer mobilen.

Men det kändes ändå läskigt.
I alla år har jag kunnat
lita på den fasta telefonen.
Den har räddat mig
många gånger när mobilen krånglat,
haft dålig mottagning
eller batteriet tagit slut.
Den fasta telefonen
krånglade aldrig,
hade perfekt mottagning
och behövde inga batterier.

Nu har det gått några veckor.
Telefonens plats är tom.
Men ingenting läskigt har hänt.
Jag saknar inte ens 
den fasta telefonen.
När jag tänker efter
använde jag den ju aldrig själv.
För att ringa med den var jag
tvungen att leta i en bok
efter rätt telefonnummer.
I mobilen finns alla nummer i minnet.

Det är så där med många saker.
Vi är vana vid dem
och tror inte att vi kan klara oss utan.
Men när vi provar
så är det inga problem.

Det är egentligen bara en skillnad.
Nu ringer inga försäljare
och stör mig.
Jag ångrar att jag inte
stängde av telefonen tidigare.