En jobbig kväll som säkert blir lyckad

Såg du på stackarna som sprang Stockholm Marathon?
De fick kämpa mot kyla, vind och blåst.
Jag tyckte lite synd om dem.
Men mest var jag glad för att jag sprang Stockholm Marathon förra
året.
Då var vädret fint.
Det var tillräckligt jobbigt ändå.

I år tar jag det lite lugnare.
I kväll ska jag springa
Blodomloppet, som är en mil.
Det är ett lopp som
ordnas över hela landet.
Man behöver inte ens springa en mil.
Man kan gå fem kilometer om man hellre vill.

Stämningen är annorlunda än i Stockholm marathon.
Marathonlöparna är nervösa och tysta.
De har tränat länge och är rädda för att misslyckas.
På Blodomloppet är det ingen som misslyckas.
Orkar du inte springa kan du gå.
Det ser inte konstigt ut.
En del är med bara för att få picknick efteråt.
Det är inget konstigt med det.

Nyheten i år är att Blodomloppet är fullt.
Tretton tusen människor ska springa och gå på Djurgården.
Det är inte plats för fler.
Samma sak är det med flera andra lopp.
De är också fulla.
Den som skulle springa Stockholm Marathon var tvungen
att anmäla sig minst ett halvår i förväg.

Att springa och tävla har blivit mode.
Det är lite märkligt.
Människor har alltid sprungit.

Ändå har det plötsligt blivit mode just nu.
Nu är det svårt att cykla min vanliga väg hem från jobbet.
Vägen är full med människor som springer.

Jag vet inte vad det beror på.
Kanske är det så enkelt att folk till slut
har kommit på att det är kul att springa.
Och många som sprungit ett tag har kommit på
att det är kul att tävla.

Jag tycker i alla fall det.
Därför är jag säker på att jag får roligt ikväll.
Och om det blir jobbigt att springa så kan jag
i alla fall trösta mig med en picknick.

Bengt Fredrikson