Det är inte barnen som stör

En caféägare i Stockholm
satte upp en skylt.
På skylten stod det att det var förbjudet för barn 
att vara på cafét.

Många blev arga.
De tycker att barn ska få följa med 
när vuxna fikar.

Många andra tyckte att caféägaren gjorde rätt.
De tycker att barn stör
om man vill sitta i fred
och dricka kaffe och prata.
De tycker att barn skriker, gapar och springer runt.
De tycker att föräldrarna inte passar sina barn tillräckligt.

Jag håller inte med.
Jag tycker inte att det är barnen som stör.
Jag tycker det är de som inte står ut med andra människor som
stör.

När jag åkte hem
från Kanarieöarna i vintras
var det fullt av barn på flygplanet.
Någon räknade till över 50 barn.
Det var sent. Barnen var trötta och började gråta.
Snart grät nästan alla barnen.
Det störde mig inte.
Det som störde mig var föräldrarna. 
Föräldrarna trodde att jag tyckte att barnen störde.
De blev arga på sina barn.
De skrek åt barnen att de skulle vara tysta.

Det är ganska ofta så.
Föräldrarna blir nervösa 
och börjar skälla på sina barn
istället för att prata med dem.
De tror att vi andra tycker att de stör.
Kanske har någon sagt åt dem en annan gång
att de är dåliga på att passa sina barn.
Kanske är det därför föräldrarna blir nervösa.

Jag gör så själv ibland.
Jag säger åt mina barn att vara tysta
för att de inte ska störa andra.
Men nu tänker jag sluta med det.
För om föräldrarna slutar vara nervösa
så tror jag att barnen kommer att bli lugnare också.
Och då tror jag att vi kan trivas bra allihop, 
också på caféer och i flygplan.

Malin Crona