Krönika

Mitt fria cyklande retar folk

Jag är lite laglös ibland.
När jag cyklar bryter jag mot reglerna.
Det känns skönt att göra det.
Jag får erkänna att jag njuter
när jag kör mot rött ljus
där bilar måste stanna.

Det är förstås barnsligt
och dumt att göra så.
Men jag får en kick av det.
Jag känner mig lite fri.
Eftersom jag är en försiktig man
tar jag aldrig risker.
Jag ser mig för och tar det lugnt
när det är andra i närheten.
När jag cyklar på trottoarer
glider jag fram sakta.
Jag skulle skämmas ihjäl
om jag körde på någon.

Men jag har märkt att mitt
fria cyklande gör en del arga.
Då och då skriker ilskna
människor åt mig.
Sätt på lyset din jävel,
skrek en farbror en ljus sommarkväll.
Här om dagen hettade det till ännu mer.
En man försökte knuffa mig
rakt ut i trafiken.
Så här gick det till:

Jag glider fram på cykeln
på trottoaren nära mitt hus.
Sakta, sakta.
Den här mannen går på
andra sidan trottoaren
flera meter från mig.
Det finns ingen risk för krock.
Så ändrar han riktning och
rusar mot mig som en ilsken tjur.
Jag får styra rakt ut i gatan.
Han står och skriker.
Han är arg för att jag
cyklat på trottoaren.
Svordomar och spott sprutar ur hans mun.
Han är knallröd i ansiktet
och ser rolig ut.
Skratta vågar jag ändå inte.

Det som jag tänker på efteråt
är varför folk blir så arga.
Jag är ju bara en snäll cyklist
som vill känna mig lite busig och fri.

arne