Många trängdes på den första snön

En del vänner som bor i andra delar
av landet säger att de inte förstår
hur någon kan bo i Stockholm.
Det är så mycket folk, klagar de.
Det är trängsel, stress och köer.

Jag säger att man vänjer sig.
Att man lär sig hitta ställen
utan trängsel och köer.

Jag är glad att mina vänner inte såg
mig i förra veckan.
Då hade de blivit säkra på att människor
i Stockholm verkligen älskar
trängsel, stress och köer.
Och att jag är likadan.

Den första snön hade kommit.
För första gången den här vintern
gick det att åka skidor.
På några platser fanns det skidspår.
Många hade längtat efter snön.
Jag också. Så snabbt jag kunde
åkte jag till den lugna skogen där jag brukar åka.
Den här kvällen såg det inte ut som vanligt.

Snön hade bara räckt till ett enda kort spår  
Där trängdes flera hundra människor.
Det var alla sorter.
Barn, gamla och unga.
Nybörjare och vana åkare.
En del åkte långsamt.
En del åkte fort.
En del tränade för att tävla.
De åkte i högsta fart kors
och tvärs mellan de andra åkarna.

Allt såg helt vansinnigt ut.
Skidåkning ska vara avkoppling och frisk luft.
Här såg det ut som den värsta trängseln i tunnelbanan.
Fast alla hade skidor på sig.

Jag stod och tittade en stund på allt som hände.
Sedan gjorde jag som alla andra.
Jag gav mig ut i spåret och trängdes,
knuffades och köade.
Jag ville ju åka skidor.
Mina vänner har rätt.
För att bo i Stockholm
måste man stå ut med trängsel.
Också i ett skidspår.

Bengt
Fredrikson