Krönika

Jag blir förtrollad på midsommar

Jag har aldrig riktigt gillat
att fira midsommar.
Säkert beror det på att
mina föräldrar struntade
i att fira.
Oftast var vi på resa då
eller så satt vi bara hemma
och åt sill.
Om vi någon gång gick
till en midsommarstång
så vägrade jag att dansa.
Det var det värsta jag visste.
Min pappa försökte vara rolig
och tog på sig en tomteluva.
Roligare än så blev det inte.

När jag blev större började
jag fira med kompisar.
Då blev det förstås roligare.
Vi åkte till en by på Öland
där människor älskade
midsommar.
Det smittade av sig.
Jag hjälpte till att pynta stången
och köpte lotter tills pengarna
tog slut. Men dansa gjorde jag inte.
Där gick gränsen.

Numera har jag barn så jag
firar med dem.
Då är det som att jag har blivit
förtrollad. Jag tvingar barnens farfar
att bygga en midsommarstång.
Jag proppar den full av blommor
står sen beredd att börja dansa
larviga danser.

– Kom nu och dansa,
det är jättekul!
Å nu kör vi raketen allihop!
ropar jag.

Jag vet inte varför jag gör så.
Jag skulle själv bli irriterad
om någon ropade så till mig.

I år ska vi fira med en annan
barnfamilj. Jag hoppas att
de är lite mer normala.
De kanske alltid har firat
midsommar. Midsommar kanske
inte är så svårt och märkvärdigt
för dem som det är för mig.
Jag hoppas det.

Agnes