Jag vill kunna gnälla över ett handbolls-silver igen

Sveriges herrlandslag i handboll
har fått en bra start på OS.
Efter två matcher och två segrar,
mot Tunisien och Storbritannien,
leder Sverige sin grupp.

Det är svårare lag att möta i gruppen.
Som Island och Frankrike.
Men jag blir väldigt överraskad
om inte Sverige går vidare till kvartsfinalerna
som spelas nästa onsdag, 8 augusti.

OS tar nog slut för Sverige i kvartsfinalen.
Det spelar ingen roll vilka vi möter.
Vi är för dåliga för att kunna
vinna mot de bästa lagen
som Kroatien, Spanien och Danmark.
Det känns okej, jag hade inte väntat
mig mer än en kvartsfinal av Sverige.
Men det känns samtidigt sorgligt.

Jag minns det som om det var i går.
Tiden då Bengt Johanssons handbolls-landslag
alltid var en av experternas guld-favoriter i OS.

Bengt Johansson var tränare
för Sverige under storhetstiden på 90-talet.
Mellan 1990 och 2002 vann hans lag
VM två gånger och EM fyra gånger.
Laget kom minst till semifinal
i varje turnering mellan de åren.
Sverige har inte ens varit i närheten
av en medalj i något mästerskap sedan 2002.

Johanssons lag kryllade av storstjärnor
som Per Carlén, Erik Hajas, Magnus Wislander,
Staffan Olsson, Stefan Lövgren,
Magnus Andersson och Ljubomir Vranjes.
Dessutom hade vi tre målvakter i absolut världsklass.
Mats Olsson, Tomas Svensson och Peter Gentzel.

Att sådana spelare inte har vunnit ett OS-guld
är nästan en skam för svensk handboll, tycker jag.
Det gör ont i hjärtat att tänka på hur nära de var.
Under lagets storhetstid tog Sverige tre silver i rad.

Jag var för ung för att minnas OS-finalen 1992.
Sverige förlorade med 22-20 mot Förenade laget.
Förenade laget var namnet på länderna
som en gång tillhörde Sovjetunionen,
men som spelade i samma landslag.

År 2000 missade jag handbolls-finalen.
OS-tävlingen var det året i Sydney i Australien.
När det är dag i Australien är det natt i Sverige.
Tävlingen var också sent i augusti
och i början av september.
Så det blev inte mycket tittande på OS.
Jag behövde ju sova för att vakna i tid
för att gå till skolan.
Jag såg höjdpunkterna på tv-sporten i stället.
Sverige hade flera gånger ledningen
i finalen mot Ryssland.
Men missade väldigt många chanser.
Rysslands målvakt Andrey Lavrov
gjorde kanske sin bästa match någonsin.
Ryssarna kom igen och vann till slut
matchen med 28-26.

Det är det andra missade guldet, år 1996,
som jag tänker på allra mest
när jag sörjer de förlorade guldmedaljerna.
Det var den enda OS-turneringen
där jag såg varje match som Sverige spelade.
Svenskarna hade gjort en riktigt bra turnering
och var experternas favorit att ta guldet.
Målvakten Mats Olsson och lagkaptenen Per Carlén
var två av svensk handbolls största spelare någonsin.
OS 1996 var deras sista turnering.
Det hade varit en perfekt avslutning för dem
att vinna OS-guld i sina allra sista matcher.

I finalen mötte svenskarna Kroatien.
Sverige gjorde första målet i matchen.
Där tog det roliga slut.
Svenskarna slarvade framför mål
och var usla i försvaret
en lång stund i början av matchen.
Kroaterna tog ledningen med 6-1 eller 7-1
innan Sverige gjorde sitt nästa mål.
Det blev svårt för Sverige att komma ikapp.
Både Mats Olsson och Tomas Svensson
var bedrövliga i målet.
Peter Gentzel, som då bara räknades
som Sveriges tredje bästa målvakt,
fick hoppa in i matchen för att få ordning
på det svenska målvaktsspelet.

I andra halvlek skärpte Sverige till sig
och var mot slutet av matchen det bättre laget.
Det var enormt spännande.
Det såg ut som om Sverige
skulle kunna vända matchen.
Men det var för sent för att komma ikapp.
Kroatien vann, fast bara med 27-26.

Sveriges handbolls-landslag har haft
två storhetstider då det räknades
som ett av världens absolut bästa lag.
Den första perioden var mellan åren 1954 och 1964.
Den andra var som sagt mellan 1990 och 2002.
Jag hoppas inte det blir en lika lång väntan
på en tredje storhetstid.
Jag saknar tiden då jag kunde kräva guld
av Sveriges handbolls-herrar.

Fram tills dess drömmer jag om
att Sverige ska få ett landslag i handboll
som är hälften så bra som OS-silverlagen.
Då skulle vi kunna hoppas på medaljer igen.

av Christopher
Butler